Det finns barn som fastnar och blir så oändligt självklara. Alla barn betyder,men en del tar en med sån storm så dom nästan lika gärna kunde varit ens egna.

Den här gången mötte jag Lucky...Lucky Bosmick.

 

 

 

 

Jag har nämnt honom som hastigast men han förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Lucky bor på skolan men han har sin mamma inne i Kampala city så han är inte ensam. I september fyller han 7 år och i mina ögon så är han en stor människa. Han ser inte ut som dom andra för hans ögon är djupa som brunnar och han har ett bekymrat utseende.Jag undrar vad det är som rör sig inuti honom...

 

 

Varje dag kom han med sin lilla hand och stoppa den i min,och varje dag så kom han och kröp upp i mitt knä när jag satte mig ner någonstans. Han är så tunn så det känns som att han ska gå sönder när man tar i honom... Min inre känsla säger mig att Lucky inte kommer att bli ett gammal,kanske är det just därför han satte sig så fast. Jag vet inte varför jag känner så men han känns skörare än de andra på nåt vis, och mitt hjärta kommer den här lille pojken aldrig att lämna.

 

 

                                                                                     Anna