Om bara 20 dagar så åker jag men jag vet fortfarande inte hur mitt liv ska se ut när jag kommer hem.Jag har inget jobb, men jag oroar mig inte särskilt mycket....ännu,ska tilläggas.

Jag väljer att lämna tryggheten under en period för att utmana livet lite...Jag gör det för att jag nånstans inte kan lägga allt det här åt sidan.

Det finns inga likheter mellan barnen i Uganda och mina egna egentligen,men ändå så är det mina egna jag ser i dem.

Jag har svårt att skilja på våra världar nu igen fastän det har gått ganska bra ett långt tag.

Jag tycker att det känns svårt att förstå varför just vi fick det här livet och inte dom...

Jag ser på mina barn och tänker att jag måste vara dum som ens väljer att missa en enda sekund av deras liv,samtidigt så är det just Linnéa,Hampus och Elias som får mig att iallafall vilja försöka göra något för dom i världen som inte har ett endaste dugg.