Jag vill minnas det jag sett för alltid.
En sak som jag hoppas känna när jag lämnar Uganda efter 2 månader är att jag ska känna mig färdig.
Färdig med att vara där.Inte för alltid men för den gången. Den känslan har jag aldrig haft.
Jag har aldrig känt att jag har hunnit med det som jag vill göra eller att jag hunnit känna färdigt allt jag känner.
Det hoppas jag på att få göra nu...
Dom senaste gångerna som jag varit ensam i Uganda så har jag bett några gånger om att få promenera dit vi ska,för då ser man saker på riktigt.Man känner dofter och stämningar.
Jag vill ha tiden att stanna upp och säga hej till ett barn,låta barnet känna på min vita hud eller mitt konstiga hår...
Jag vänder mig ofta om och går baklänges några steg.Jag tänkte inte på det själv innan Sam frågade mig varför jag gör så hela tiden när vi är ute och går, och fastän jag inte tänkt på att jag gjorde det så hade jag ändå svaret. Jag vill minnas det jag sett och inte bara vända det ryggen. Jag vill gå en bit och sen vända mig om för att se det jag sett i sin helhet och från ett annat håll, då minns jag det bättre.Det som jag aldrig,oavsett vad, vill glömma.
Så mycket dina ord berör. Jag hade glömt det, för jag har inte haft så mycket bloggtid under senare tid. Men detta är en blogg jag verkligen vill återkomma till. För det är något med orden och bilderna som gör allt levande och på riktigt.
Jag sitter här och önskar att jag kunde vara där, jag önskar att jag kunde få dokumentera med min kamera och komma nära människor på det sätt jag brukar göra just med kameran. För då tar jag in, suger in och får kontakt på riktigt. Jag tror att det är så du menar, du vill ha in alla upplevelser i systemet så att de blir en del av dig...låta människorna du möter få ta plats hos dig och för alltid vara en del av den du är...?
Kram
