Knutarna löses upp...
Sakta så börjar knutarna i hjärtat och magen att lösas upp som jag så starkt kände häromdagen...
Jag vet ju att jag vill åka, men det vore väl mer konstigt om jag bara lämnade mitt hem och mina barn utan en tanke och utan oro? Men ursprungstanken...Vad är 2 månader av ett helt liv, är starkare i mig nu igen och det känns bra.
Fortfarande är det i stort sett ingen därnere som vet att jag kommer redan nu och att jag ska stanna så länge...
Vi har inte sagt det.Varför vet jag inte....jag har bara inte velat det.
Min önskan om att inte synas utan att bara vara där vet jag är svår men det är fortfarande det jag vill och det jag hoppas på, och jag tror också att det är därför jag inte säger nåt om när jag ska komma.
Jag vill inte bygga upp några förväntningar och förhoppningar för någon utan jag vill ta varje dag som den kommer.
Därför att just den här resan gör jag för att jag behöver det...inte för att projektet gör det.. utan jag -Anna.
Anna
Blir så trött ang prat om ovädret i Halland här har dom ju vatten men hur har dom det i Uganda ?? Jag håller på er Jenny å Anna
Fina vän!
Det kommer gå bra. Allt man gör krockar med nåt annat, så är det. Behöver L en mamma-kram i nya hemmet så har hon många, mig till exempel. En och annan innebandymatch har du ju redan sett även om jag vet att dessa är speciella.
Det kommer gå bra, du kommer längta men det kommer gå bra. Du kommer inte ångra dig.
Tusen kramar
Pernilla
Härligt att läsa Anna. Du har så stort hjärta för alla andra, så därför blev jag extra glad av att läsa att du också tänker på dig själv.
Önskar dig en underbar resa
Varma kramar från mig till dig
