En dag på min senaste vistelse så tog Sam med mig på en marknad.Inte en marknad för turister utan en marknad för Ugandier.Vi gick igenom ett par shoppinghus först för att ta oss dit och mellan husen fanns restaurangerna...Inte dom restaurangerna som vi är vana vid utan dom lagade mat mitt i gränden.

Lukterna var oerhört starka och jag ville att tiden skulle stått stilla där och då.För det finns ingen annanstans som man så starkt får uppleva en annan kultur som när man rör sig på ställen som är deras. Jag ville så gärna tagit fram min kamera,men det kan vi såklart inte göra, vi syns tillräckligt mycket ändå...

Vi gick sakta igenom gränden för att jag skulle hinna se allt det i mina ögon ovana och vackra.

Det hade regnat kraftigt den morgonen och när vi kom in på marknaden som bestod av hundratals små stånd som gick i varandra med presseningar som tak så sipprade leran mellan tårna på mig.Men på nåt vis så märkte jag det knappt innan jag var ute igen för jag kände mig så infernaliskt lycklig över att vara där just då.

Ropen efter den vita människan var många och jag fick stanna överallt...Frågor om mitt namn,var jag kom ifrån,kommentarer om min blåa ögon och mitt jättekonstiga hår.Jag hade inte ont av det,jag har aldrig det,för dom är vänliga när dom gör det dom gör.

Jag hann att få  fjärilar i magen en gång när Sam missade att jag blivit stoppad igen och jag såg hans ryggtavla försvinna i mängden...För lika enkel som jag är att hitta där bland alla dessa svarta med rakade huvuden,lika svår visste jag att Sam skulle vara att hitta.

Det var långa 5 minuter innan han var tillbaka med orden "Nsonyiwa Nyabo Anna"

"Förlåt madam Anna" Nu tror jag dock inte att det där förlåtet kom helt och hållet från hjärtat för han skrattade ganska mycket när han såg den lilla paniken i mina ögon... :)

Nåväl slutet gott allting gott! Jag fick en dag att för alltid minnas och jag plockar fram den ibland..som idag tillexempel.

                                                                                  Anna