Att vara i Bristols tjänst känns inte som ett jobb, det är sannerligen en ren och skär ära. Hur många får chansen som Jennie och jag har fått egentligen att göra nåt sånt här? Hur stor är sannolikheten att man ska klaffa så fullständigt med en man i Uganda och sen få vara med och förverkliga den människans livsdröm?

Hur stor är chansen att man sedan själv utvecklas precis lika mycket och att man får lära sig saker som man aldrig annars varit i närheten utav,och att man dessutom får chansen att visa sina egna barn att världen inte bara är den som vi lever i?

Jag har aldrig drömt om att volontärarbeta eller att förändra världen som så många andra gjort.Jag har inte sett världen som den är för jag har inte velat se den och jag har inte förstått vad jag ska titta efter.

Tacksamheten jag känner över att få vara en del av Bristol känner inga gränser och när jag igårkväll satte mig för att pärla lite nya armband och läste de orden som jag läst och tänkt tusentals gånger förut, skolans ledord

"Hard Work Pays" då känner hela jag att visst lönar sig hårt arbete...det gör det alltid.

 

 

                                                                              Anna