Jag tror på oss.Jag gör det.Jag vet vad vi kan och jag vet vad vi har gjort. Därför kan jag idag med stolthet säga att jag verkligen tror på oss. Därmed inte sagt att man inte dalar ner ibland och tänker den totala motsatsen, men oftast kan jag nu känna att det som vi gör är bra nog.

Det finns en annan känsla som dock är otroligt svår att ta till sig som vi faktiskt har fått möta väldigt mycket det sista och det är alla andra som också tror på oss.Dom som stöttar upp och lovar att göra allt vad dom kan för de barnen som vi så hårt arbetar för,våra Bristolbarn. Den känslan är helt galen och det känns som att man drömmer.

Vi har arbetat så tyst så tyst och helt plötsligt både syns vi och hörs fastän vi aldrig bad om det.

Men människor verkar se ändå...och det är våra barn dom ser,våra fattiga,föräldralösa,skitiga och alldeles alldeles fantastiska ungar. Jag tror ingen förstår hur stort det känns för oss....

 

 

                                                     

                                                                                            Anna