En dag på vägarna och brevutlämning

Under vår vecka så ville vi ju så klart se var Eddies fru Anne var uppväxt och vi ville ju väldigt gärna träffa hennes mamma Christine.

 

Hon bodde en bra bit från Kampala men vägarna var väldigt fina och asfalterade så dom första två timmarna gick bra att köra. Vi gjorde ett litet depå stopp för att köpa med oss gåvor samt lite vägmat i from av klubbor. Eddies barn är kusin med en kille som heter Ben vars mamma är syster med Anne så även han följde med ut till sin mormor. 

 

 

 

 

 

 

Det är otroligt roligt och väldigt spännande att röra sig utanför Kampala. Det är inte samma myller av människor och man får se ett annat Uganda. En av de små byar vi körde igenom ut till Annes mamma.

 

 

 

 

Det var riktigt lustigt att se en fullproppad buss bli överlyckliga för varsin klubba..... Gott va det!

 

 

 

Ben och Lorraine

 

 

 

 

Väl framme hos Annes mamma så blev vi inbjudna till hennes lilla hus. Ett rum där vi alla nätt och jämt fick plats. När vi kom så kilade Christine in fort som ögat och bytte om till sin fina gröna klänning och givetvis så skulle besöket förevigas med ett gruppfoto.  Killen i gulrutig skjorta heter Moses och han träffade jag och Anna första gången 2008. Anna har träffat honom vid ett tillfälle efter det men för mig var det första gången sedan dess och han var vår  hjälp hela veckan och följde även med oss ut på denna utflykt.

 

 

 

 

 

Vi försöker ställa upp oss för ytterligare ett gruppfoto utanför huset. Där är så otroligt fridfullt och så grönt att man blir helt tagen av allt det vackra man har omkring sig.

 

 

 

 

Något som Anne inte visste var att alla hennes syskon på pappans sida hade kommit "hem" för ett av syskonen ville stycka av marken och sälja den. Lite fundersam blev hon allt när hon såg alla och lite besviken över att dom inte hade berättat för henne. Dom skulle också träffa personen som var överhuvud i klanen och Anne ville att vi skulle följa med på mötet och så även vi fick träffa denna man.

 

Det blev så klart ett kärt möte med syskonen. På kortet ovan är Anne längst ut i gult, mamma Christine som bytt till ännu en klänning och "nytt hår", Annes äldsta syster som var 60 år, ytterligare en syster och längst ut har vi Anna.

 

 

 

 

 

Detta är huset som Anne är född i. Annes pappa hade fyra fruar och alla bodde i detta huset tillsammans med alla barnen. Killarna sov i ett rum och tjejerna i ett rum. Annes pappa försvann när Anne och hennes yngre bror bara var något år. Familjen byggde då ett nytt hus till Annes mamma. Christine ville gärna visa oss det gamla huset som fortfarande står kvar en bit från det nya.

 

 

 

 

 

 

 

 

Namnet kommer jag inte i håg men att han var en viktigt person som ledde klanen det syntes då de andra tog honom i hand. Här är det Eivor som får äran att hälsa på honom.

 

 

 

 

 

Annas mamma Christina och Annes mamma Christine tillsammans med Annes bror.

 

 

 

 

 

Victoria och Felicia.....

 

Victoria är så otroligt saknad av oss här och vi tänker ofta på henne.

 

 

 

 

 

 

För att djuren inte ska smita i väg så hålls dom på plats fastknutna med korta korta rep. Jag har otroligt svårt att se djuren behandlas på detta sätt men det är som det är och man ser det ju över allt.....

 

 

 

 

Innan vi åkte så samlade vi oss i skuggan av huset och jag tror att vi alla kände vilken känsla att få komma så nära det liv som dom lever varje dag och vad dom tvingas utstå varje dag.

 

 

Vi hade en helt fantastisk dag hos Annes mamma och vi fick träffa många härligt fina människor som satte sitt avtryck i våra hjärtan.

 

Vi fick lite bråttom tillbaka för kl 16 så skulle vi vara tillbaka på skolan för att för första gången hålla ett möte tillsammans med alla lärarna på skolan. Det är så otroligt lätt att glömma av att se vad dom har för drömmar och förhoppningar för skolan och för alla barn. Alla var dom nog lite spännda på vad som skulle sägas och när alla till slut kom i gång så fick vi ett bra möte där vi tog med oss mycket funderingar hem till Sverige för att se om vi kan finna skolmaterial och pedagogiska leksaker och annat som kan underlätta undervisningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mörkret kommer så otroligt fort och innan mötet ens va slut så var mörkret där. Vi vill ju självklart vara på skolan så mycket av vår tid som vi bara kan och nu hade det nästan gått två dagar utan vi varit där så alla barn och ungdomar var ju glada över att se oss igen. Lika glada var vi!

 

 

 

 

 

 

När vi är på plats så känns det som om dagarna bara försvinner i från oss när det är så mycket man vill uträtta och uppleva så eftersom vi redan var framme vid fredagen så fick vi i mörkret börja dela ut alla brev som våra familjevänner hade skickat med till sina barn.

 

 

 

 

Här är det Trevor som har fått sitt brev i handen från sin familj här i Sverige och som han öppnade med stor spänning.

 

 

 

Den här fina killen heter Andrew och har sina familjevänner Lisbeth och Julia här i Sverige

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utdelningen av alla brev skedde i ett utav klassrumen som hade ljus. Här är det Ntale Farid som får sitt brev från familjen Jarl.

 

 

 

 

Här har vi Lenas familjevän som heter Halima

 

 

 

 

 

 

 

Innan vi sa god natt till alla barnen så tog Christina fram tårtan som hon fick samma dag som vi kom då hon hade sin födelsedag just den dagen. Alla blev givetvis glada och ville smaka. Man kan ju inte låta bli att undra vad den innehåller då den befunnit sig i värme drygt 5 dagar och fortfarande såg lika dan ut.....

 

 

Jag vet att jag upprepar mig men jag är så otroligt tacksam och när jag tittar på alla korten så här i efterhand så vet jag precis vad som driver mig att fortsätta det arbete som jag och Anna gör för alla våra fina kloka och fantastiska barn och det är att man varje dag får känna sig så uppfylld av lycka och glädje från det att man vaknar tills dess man lägger huvudet på kudden och då bara för att inse att det om några timmar kommer att bli ännu en dag fylld med lycka och glädje...............

 

 

 

Jennie

Hej på er tjejer och alla goa människor i Afrika!

Det var så länge sen jag var i bloggvärlden nu men jag var tvungen att titta in till er och OJ så mycket nytt jag fick se! Härligt!

Vad fantastiskt det är, allt ni gör.
Vilka upplevelser ni får både själva och ger andra!
NI påverkar verkligen livet för människor!

Kramar Linnea

Vad värmande och härligt att se o ta del av ert arbete!
Jag läste om "brevfamiljer" eller vad ni kallade det till barnen.. har ni fler barn som är i behov av en sådan familj? I så fall ställer vi gärna upp!
Har länge funderat på det, men det är ju så svårt att veta om det man skänker verkligen kommer fram.. så, finns behovet så snälla hör av er!

Annars, kämpa på och all glädje till er och lla barnen :)

/Linnéa