Otaliga är de gånger jag har viskat ett godnatt ut i mörkret.Ett godnatt som jag önskat ska nå ner till Uganda och hitta vägen in i hjärtat på nån som så väl behöver det...Nån som längtar lika mycket som jag gör....

Jag tänker att om vi bara påverkat dem en liten del av det som dom påverkat mig så har vi faktiskt lyckats.

Jag undrar om dom kommer att minnas när dom är stora hur det var att var ett barn på Bristol.Om dom kommer att minnas de glada dagarna vi har när vi får vara tillsammans,lyktorna vi släpper upp för att avsluta våra festkvällar eller de famnar som så gärna bär dem när vi är där.

Jag undrar om vi påverkar deras liv överhuvudtaget....det är sånt jag funderar på när jag sluter mina ögon och viskar mitt god natt....

 

 

                                                                              Anna