Ibland känns det som att jag inte ska orka en endaste dag till. Jag vet att Jennie känner detsamma.

Det är som att jag vill ringa till Eddie och säga:

Tack för den här tiden,men nu vill jag inte mer.Jag orkar inte mer.Mitt hjärta är fullt men orken är slut och jag vill bara vara Anna igen. Anna som vill vara hemma alltid,och Anna som tycker att det är roligt med nya kuddar till soffan och Anna som bakar i tid och otid och som tittar på TV kvällarna i ända.

Så känns det ibland.

Men när jag sätter mig ner och tänker på allt vi får vara med om,när jag tänker på allt vi har lärt oss och hur mycket vi har utvecklats under åren med Bristol och alla otroligt fantastiska människor vi har fått möta på vägen så försvinner känslan och drivet kommer tillbaka igen med full kraft!

Jag vill det här.Jag vill känna att jag lever.Jag vill kämpa för att förändra livet för åtminstone någon och jag älskar dem fastän dom inte är mina och fastän jag är så långt borta.

Vi vet aldrig vad livet har med sig till oss,men jag och Jennie hade turen att få det här och då måste vi göra vad vi kan.

 

 

 

                                                                                      Anna