Det är väl ungefär nu som det börjar bli svårt att fokusera på andra saker än just det faktum att jag faktiskt snart kommer att få vara tillsammans med våra barn på Bristol igen.

36 dagar som jag vet kommer att svicha förbi hur snabbt som helst och 14 dagar på plats i Uganda som jag vet kommer gå ännu fortare!

Det är mycket som ska lösas innan jag är där.

Vi har ett par föreläsningar som ska göras och mina väskor ska packas och rättprioriteras, och det är svårt!

En stor del av min resa kommer att gå ut på att kolla av saker inför hösten då vi hoppas kunna resa ner tilsammans jag och Jennie igen om allt går att lösa.

Jag ska känna mig trygg i vetskapen om att mina barn har det bra här hemma.Min dotter Linnéa som jag vet tycker det är jobbigt  att jag åker iväg och mina söner som mest tycker det är jobbigt att ingen dukar fram deras frukost under de veckorna som jag inte är hos dem...

Jennie kommer nog vara supernyfiken på allt som händer såklart medans jag är där nere men framför allt kommer hon att sakna att vara med mig då jag är borta för att jag är så väldigt rolig att vara med!

Eller kanske inte.... :)

Oavsett så går dagarna i ett rasande tempo och jag håller med Derrick i det han sa häromkvällen då vi pratade....

-Anna, now it is somehow close....

 

 

 

 

                                                                                 Anna