Orden från min storebror igår  -Anna, dom är bruna! Sätter igång tankar hos mig. Han har sett foton på dem hur många gånger som helst men ändå blir han lika förvånad varenda gång över färgen dom har.

På framsidan av min senaste fotobok har jag dessutom valt ett foto av mig tillsammans med en flicka med Downs syndrom också hon, och då sa Mikael  -Den ser ut som jag!

Då helt plötsligt så såg han inte färgen längre utan människan bakom färgen,precis så som vi gör numera.

 

För dom ser ut som vi! Dom har samma hjärtan och dom har samma färg på sitt blod och att en sån sak som en färgen på ett skinn skulle spela nån roll kan jag för mitt liv inte förstå...

 

 

Det enda problemet jag har med att dom är svarta är när jag är i Uganda och det blir mörkt....

Jag är hörselskadad och är i behov av att se människors munnar  när jag pratar med dem för jag läser på läppar samtidigt som jag pratar med nån. Mörka människor i mörker är således ingen hit....

Ögonvitor och tänder är allt som syns och hör gör jag dårakt inte.

Men är problemen inte större än så då känns det okej!

 

 

                                                                              Anna