Jag undrar hur det gått...

 

Just den här bilden hamnar jag ofta framför. Jag vet inte vad det är men den framkallar mycket tankar hos mig.

Kortet är taget 2012 och jag gjorde min första resa till Uganda utan Jennie. Jag reste inte ensam då för det var andra som var med, men det var likväl min första resa utan den trygghet som Jennie innebär.

 

 

På bilden har vi en mamma till ett av barnen på Bristol Academy. Hennes stora pojke var sjuk och var på en klinik sedan månader tillbaka och jag vet faktiskt inte än idag om han lever. Bara en timme efter bilden är tagen fick jag åka och träffa pojken och ge honom en present som vi hade med oss... Det var ett starkt möte fastän vi inte alls pratade. Han var trött och blyg och mitt resesällskap väntade på mig så det handlade bara om några minuter, men ändå minns jag det så klart.

 

 

Jag funderar ofta på hur det gick för honom och den enda anledningen till att jag inte frågat Eddie om det är för att jag inte varit beredd på att höra svaret.Jag funderar på hur det har gått för hans syskon,om dom ens lever än.

Bilden av dem sitter fast på näthinnan och jag blir inte av med den.

Mammans ögon levde inte då, jag hoppas att dom gör det nu.

 

 

                                                                                       Anna

 

Vilken stark bild!

Stark bild!

Det jobbiga med sitvationen där och på andra ställen är att vad som heldt kan hända. Att sitta här i sverige och sura över vädret känns helt skruvat när det är så orättvist att de lidr bridt på så mycket annat där borta. Jag hoppas värkligen att pojken blev bättre och att resten utav barnen har fåt det ljusare. De förtjänar så mycket mer <3

Jo det är ju så. Man tallar om det man kännervtill och önskar sig det man inte har. Vi som har mer än vad vi värkligen behöver är nog bätre på att gnälla också skulle jag kunba tro. För man tar så lätt flrgivet när man är van att få mer hela tiden.