Jag tittar inte på TV längre...Jag väljer bort den tiden till förmån för annat. Jag har således inte heller sett programmet

"En resa för Livet". Trots att jag vet vad det har handlat om så har jag ändå valt att inte se på det för att jag tycker att det alltför ofta fokuseras på fel saker när man visar om hur fattiga människor har det... Vi får bara se hur kändisar sitter med ett barn i famnen och gråter och jag vill inte se det.

Igår hamnade jag där iallafall och jag kom in i programmet just då Eagle Eye Cherry säger nåt i stil med :

Jag får ju åka hem... och dom är kvar här, det är deras vardag!

Han säger precis det som jag känner, men som vi är så ovana att få ord på... 30 sekunder tar det sen strömmar tårarna på mig. Allt kommer över en när man ser vilken skillnad dom gör för de barn och ungdomarna som dom möter. Möten som varken barnen eller artisterna någonsin kommer att lägga åt sidan och glömma.

Det sista Darin säger är att har man bara räddat en har man räddat ett helt liv! Det är så sant...

Självklart är det våra barn och ungdomar som hamnar på min näthinna....

Winnie, Wendy,Derrick,Norah,Kalema,Monica,Calvin,Kalifan, Ssentamu och Salimu... jag kan fortsätta hur länge som helst och bara tanken på att ingen ska kämpa för deras framtid får mig att känna ett driv som inte liknar något annat, för om inte vi kämpar för dem,vem gör det då?

Samtidigt som jag ser programmet så inser jag hur svårt det är för människor att förstå här hemma vad det är vi ser när vi kommer ner.... Även om vi inte möts av precis samma syner som på TV så är dom ändå lika och jag ska verkligen sluta att förvänta mig att männskor ska förstå.

Men jag ska också sluta att försvara, eller be om ursäkt, för det som vi har valt att göra.

Jag vill göra det här, för varenda liv är värt att kämpas för!

 

 

                                                                                Anna