Vi möter leenden!

Barnen på Bristol börjar vänja sig vid att det kommer vita människor till dem titt som tätt. Men det är fortfarande väldigt udda och väldigt intressant för dem.

När vi kommer utanför skolan och rör oss i lite andra områden som tillexempel när jag var med dem på en spelning så blir man verkligen tittad på....

Människor, barn som vuxna är precis lika intresserade! Dom kan vända sig om och gå baklänges bara för att få titta på en och inte sällan hamnar det en hand i håret tillslut :) Att trycka på oss är också väldigt kul för vi ändrar färg på skinnet då! Inget som jag tänkt på innan dom började göra det...

 

Nåt som dom också gärna säger är att man är tjock..... Tack så hjärtligt tänker man,jag vet! och så vill ge dem en snyting... Men för dem är det inte negativt utan dom tycker att vi ser välmående ut och dom tycker att det är vackert. Synd att man inte kan se på det så själv :)

 

Likt för nästan alla vi möter är att dom möter oss med ett leende. Inuti kanske en del av dem tänker och känner nåt helt annat, det kan jag inte svara på men det är leenden som vi ser, och att le, prata och vinka tillbaka till dem är inte särskilt svårt då...

 

 

Just den här bilden säger ganska mycket om hur det är i Uganda... Mannen till vänster har jag aldrig träffat.

Han var ansvarig för massgraven som vi var och titta på, ändå ser vi ut till att vara skitglada att ses igen!

En liten kille utanför Faisals hem... Troligtvis första gången han ser sig själv på bild.

Dom här stunderna är magiska.

 

Anna

 

 

Haha det där känner jag igen. När jag jobbade på tvätteriet fanns där många kvinnor från andra kulturer och de påpekade gärna att man var tjock :)

Härliga leende att bära med sig i hjärtat och snart bär det var till Bristol och du ska få se alla dessa leenden igen . Kramen

Leende är det finaste man kan ge ju.
O tänk så olika perpektiv man har..
Kram Anna