För första gången är vi med om att någon flyttar från Bristol som vi vet om. Barn slutar och börjar hit och dit så det är inget konstigt.. men det här är en av våra stora killar som flyttar hem...

 

Jag pratade med honom häromkvällen och när jag frågade honom varför han ska flytta så svarade han: 

Ja... vem vill inte veta hur det känns att bo hemma?

 

Igår kväll hade jag ett samtal med en annan av våra storkillar som inte var så värst nöjd över sin väns beslut att flytta.

Dom har bott ihop i större delen av sina liv och helt plötsligt ska den andre inte finnas där, det är klart att han blir ensam. Jag försöker säga att han ju kommer att bo nära och dom spelar ju ihop och att dom ändå är varandras vänner, och han vet allt det där och det är inte det som är problemet, problemet är att han inte kommer att vara nära alltid....

Man inser vidden av vänner för dem. När det inte finns nån som helt naturligt har älskat och tagit hand om dem så som varje barn borde tas om hand då har man iallafall alltid sina vänner...

 

 

 

 

                                                                                       Anna