Nytt år innebär alltid nya förhoppningar. Man planerar i stora drag det man vet ska ske under året med födelsedagar,semestrar,konfirmationer,studenter och andra stora händelser, sen hoppas man att det ska bli ett fantastiskt år som man kommer att minnas som ett av de bästa.

Precis så är det för oss också...Men sen har vi det där andra i livet också.

Det där som blev så oändligt mycket större än vad vi nånsin kunnat ana. Vårt liv med Eddie och barnen.

Livet där rädslan att misslyckas är större än vad det är i det vanliga livet för att vi har många med oss numera.

Känslan av att inte leva upp till det som förväntas av oss.

Kanske är det jag i själva verket som sätter upp förväntningarna, jag vet inte, men jag vet att jag är rädd att inte klara av det som vi är mitt uppe i.

Att svika sig själv och misslyckas det gör man, det har man lärt sig att ta, men att svika 400 barn som tror på en, det vill man bara inte ska hända. Det får inte hända.

Jag ser ljust på framtiden, det gör jag verkligen, men med ett litet litet uns av oro att vi helt plötsligt ska vara ensamma kvar, så ensamma som vi var förut...

 

 

                                                                                 Anna