Kommer det någonsin att kännas som vardag?
Jag undrar om det någonsin kommer att kännas som vardag att få barnens små armar kring halsen,
om jag någonsin kommer att vänja mig vid deras, Anna is here! och deras ivrigt små vinkande händer.
Jag undrar om jag kommer att sluta känna allt som jag känner när dom somnar i min famn, och jag undrar om jag kommer att bli som jag var förr?
Jag tror aldrig att jag kommer att sluta undra vad dom tänker på när dom tittar upp på mig med sina bruna små ögon och med leenden som sträcker sig i hela ansiktet,då när ögonen lever.
Jag kommer heller aldrig att sluta undra vad som rör sig i tanken hos de barnen och ungdomarna vars blickar är tomma,för det syns tydligt när dom har slutat att tro.
Jag undrar vad jag har gjort för gott i livet för att få bli en del av allt det här och fastän jag vet att jag lägger för mycket tid på det, och fastän jag vet att det har förändrat mig, kanske inte bara positivt, så skulle jag aldrig vilja ha det här ogjort för det är värt varenda sekund av det.
Jag tror att så länge dessa ögonblick känns magiska är det meningen att du ska fortsätta att finnas för dessa barn. Låt dig beröras och slösa din kärlek på dem.
Tack! Vad roligt att du följt mig på resan. Även den har förändrat mig för framtiden.
Hej Anna!
Fina tankar och reflektioner. Jag kan bara instämma i vad Helena ovan formulerar så fint. Det ni gör är meningsfullt och betyder ngt för många barn, vilken gåva att kunna ge så mkt av sig själv som ni gör! Dessutom sporrar ni oss andra att vilja göra mer!
Kram Anna
