Jag satt i veckan och tänkte på framtiden. Inte framtiden som om att barnen flyttat hemifrån utan mer den framtid som ligger framför oss inom ett par månader. Jag är ingen person som planerar långt iförväg. Många gånger har det slagit tillbaka mot mig men många gånger har det också gjort att jag har kunnat ändra på vad som ska hända då jag ännu inte har hunnit så långt i planerna och jag har inte blivit så besviken och förhoppningsvis har jag på så sätt inte kunnat svika någon.

 

Vi har skrivit om det förr men inför vår första resa till Uganda så kunde vi inte planera utan det var mer att vi fantiserade om vad som väntade oss. Jag och Anna kan än idag skratta åt vilka bilder vi målade upp om vad som väntades oss vid vårt första besök i Uganda. Inget blev vad vi hade trott eller förväntat utan allt upplevde vi från början och den resan la grunden till våra kommande resor. Vi har lärt oss så otrligt mycket om människorna, landet, sederna och livet dom lever.

 

14 dagar stannade vi vid vårt första besök i landet. 14 dagar som innehöll, skratt och glädje, sorg och förtvivlan, sjukhusbesök och tillfrisknande, sång och musik, djur och natur,  men framför allt tror jag att vi lärde oss något så viktigt som att världen var så mycket större än vad vi var vana vid och den innhöll så mycket mer än det vi upplevde här hemma varje dag.

 

Vi vet vad som väntar oss. Vi vet var vi ska bo. Vi vet att man kan överleva på kyckling och chips i en vecka eller två. Vi vet vilka vägar bussen tar oss ut till skolan. Vi vet vem vår chaufför är. Vi vet att hotellet känns säkert. Vi vet att vi inte går så långt när mörkret faller och vi vet hur vi skall vara rädda om oss själva.

 

I veckan när jag jobbade kom där in en kille tillsammans med sina barn. Vi vet om vem han är via vår blogg och genom andra sammanhang. Innan han gick så överlämnade han en peng som han ville att vi skulle använda på bästa sätt. Hjärtat sa tack och munnen sa det samma. Han frågade om det var säker att resa med barn till Uganda. Då vi har haft barnen med oss när dom varit runt 12-13 år och allt har gått bra så säger jag ja. Vi lär oss hela tiden och vi vet hur vi ska göra för att få en bra upplevelse på alla plan.

 

Allt kan ju givetvis hända och allt kan vi inte förutse. Farorna kanske är annorlunda i ett land som inte fungerar som Sverige men faror kan lura runt hörnet var vi än befinner oss och det är inget vi kan göra något åt. Vi lever här och nu och jag hoppas av hela mitt hjärta att fler kommer att få uppleva det vi gör på våra resor.

 

Frågorna har också kommit till mig om det känns konstigt att Anna reser själv även denna gång. Jag vill verkligen säga att jag är glad för Annas skull och som Anna skrev så känns det som om att det är vi som skall dit. Det är väl först på avresedagen när hon åker till flygplatsen och jag åker till jobbet som jag inser att jag av hela mitt hjärta kunde varit med henne. Livet vi lever har och tar olika vägar och jag vet att jag inte hade möjlighet denna gången men när jag planerar för framtiden denna gång så är jag snart där igen!

 

 

Ett av mina absoluta favorit kort på mig och Anna är från 2008. Det är taget i en båt på Nilen och det är sista dagen innan vi ska åka hem och solen har precis kommit fram efter 14 dagar av väldigt blandat väder. Vi var precis så glada som vi ser ut. Vi var nog glada att vi var på väg hem till våra familjer men jag vet att det också var för att vi visste att vi precis avslutade vår livs resa......

 

Jennie