När det närmar sig en resa ner till Uganda så åker bössorna fram på vårt jobb... Vi begär ingenting men vi vill ändå ge människor chansen att hjälpa till om dom vill.

Nånstans så har det ju spridit sig ganska bra nu i vårt lilla samhälle vad vi håller på med.

Igår jobbade jag och Jennie när en man kom fram i luckan och beställde mat.

Sen sa han... Det ska finnas en bössa här som man kan lägga pengar i.

Ja sa vi och log det gör det... Han tog fram 500 kronor och sa att det är från henne i bilen. Han pekade mot sin bil och jag vet inte riktigt om det var hans fru, jag hörde inte riktigt.... Som alltid så blir vi så oerhört tagna, för hjälpen vi får är ingen självklarhet.

Jennie fortsätter med hans beställning och jag går ut för att tacka henne. Tårarna kommer på henne på en sekund och hon säger att vi är duktiga. Mina tårar bränner och vi ger varandra en varm kram...

Nånstans jobbar vi för precis detsamma, att ge barn en bättre framtid. Hon gör vad hon kan och vi gör vad vi kan,och tillsammans blir det bra.

Vi pratar om det sen jag och Jennie och vi tror att det finns väldigt många människor som vill hjälpa, men dom vet inte vad dom ska göra riktigt. Världen är så stor och det finns så oändligt med människor som lider så det är svårt att veta var ens hjälp gör störst skillnad.

När man då hittar nåt som ens hjärta slår lite extra för då har dom flesta inte alls svårt att hjälpa till, och det är jätteskönt att se...

                                                                              Anna