Det känns verkligen som att vi ska resa tillsammans ner till våra barn och vissa dagar är det som att jag helt förtränger att Jennie faktiskt kommer att stanna hemma denna gången.

 

Där nere kan inte ens alla skilja på oss för dom tycker vi ser likadana ut, så om det är jag eller Jennie som kommer skulle inte spela dem nån roll. Att vi inte är systrar tror dom inte en sekund på och ibland tvivlar jag nästan själv... för det finns ingen som jag har så roligt med som jag har tillsammans med Jennie. Förvisso är humorn på en oerhört låg nivå, men jag tror vi behöver kompensera upp det med allt annat ansvar vi bär runt på.

Vi kan iallafall skylla på det... :)

 

När det ändå slår mig att hon faktiskt inte ska med så får jag precis som förra gången en liten klump i magen.

Inte av oro för att resa själv, eller för att klara mig själv eller att jag ska känna mig ensam, för allt det där vet jag att jag klarar av, men jag vet att hon hade velat vara med,och jag vet att dom därnere hade velat detsamma.

Men saker är som dom är och vi får ta det utefter det. VI kommer nog fortsätta att vara VI ända fram till avresedagen och kan vi lura oss själva fram tillsdess så är det ju bara bra... risken finns att vi lyckas!