Jag kan fortfarande känna känslan..

Än idag kan jag känna den totala känslan av lycka när vi för första gången kom till Bristol och möttes upp av Brassbandet.Hur vi så ovetandes vad som skulle möta oss ryktes med i något som varken förr eller senare skapat en sån känsla inuti. Då när vi inte visste någonting egentligen om vad de kommande 6 åren skulle komma att innebära varken för oss eller för Eddie och hans barn.

 

 

Ser jag tillbaka på dom här åren så vet jag att vi har slitit,framför allt dom senaste åren,innan dess var det ganska lugnt för mig och Jennie. Då var det andra som drog det tyngsta lasset. Men när jag ser tillbaka så tycker jag att det är värt det.

Jag skulle aldrig göra om det med en annan skola eller med några andra människor,för det är inte det det handlar om.

Det är inte själva byggandet som är grejen utan det är barnen. Vi har förlorat många sedan vi klev in i det här och vi förlorar barn hela tiden än idag,men så länge Eddie är där så är det han vi jobbar för, och tillsammans med.

 

 

Nånstans har jag förlikat mig med tanken att vi inte jobbar för Afrikas eller ens Ugandas barn, utan vi jobbar för Bristols barn. Det är det enda vi kan göra.

Dom som har turen att komma dit och dom som har viljan att jobba för sin egen framtid när dom blivit lite större,det är dom som vi har i tanken när vi lägger vår tid och vårt hjärta hos just dem...

 

 

 

                                                                                       Anna

 

 

 

 

Godingar <3 När man tittar bakåt, på de senaste fem åren så är det inte vad man har köpt för prylar man kommer ihåg. Nej det är vad man har upplevt, vilka känslor de olika händelserna gav. Att då ha blivit en del av en hel skola, med massor av barn som behöver massor av kärlek, det måste kännas stort!
Ni är fantastiska!!!
Kramar till er från mig <3