Det spelar ingen roll hur mycket man än skulle försöka förklara hur det känns att faktiskt vara i 2 världar.

Det handlar inte om att jag inte vill vara hemma hos mina egna barn eller att jag inte vill vara här, i mitt land, för det vill jag. Men jag vill vara i Uganda också.

Den totalt oväntade känslan av att faktisk kunna känna sig hemma på 2 olika ställen förstår jag knappt själv ibland.

Hemma borde vara hemma, men hemma kan man vara någon annanstans också.

Lugnet som kommer över mig när jag drar mina första andetag i Uganda liknar inget annat och jag vet att det vi gör där och då påverkar människor långt mer än vad vi egentligen förstår.

Dom små barnaarmarna kring halsen eller deras händer i mitt hår får mig att vara i det nuet som är just då utan problem, medans man här hemma alltid ser framåt och ofta glömmer av att stanna upp just där vi befinner oss för tillfället,i jakt på nåt som är bättre.

Ibland glömmer man tillochmed av att man måste må bra på insidan också och inte bara låtsas att man gör det.

Ibland måste man våga utmana livet och tillåta sig att falla för att sedan resa sig upp igen och vara 1000 gånger starkare.