Det är obeskrivlig lycka.
När bilderna kommer från Eddie eller Sam på barnen så känner jag nästan mer än vad jag ser...
Jag känner min lilla närvaro i deras liv,dom som inte ens vet att jag tänker på dem varje dag.
Lucky som kanske inte ens minns stunderna i min famn medans dom förändrat mig för all framtid.
Jonahs händer som alltid känns helt självklara i mina påverkar antagligen inte honom alls medans det gör det för mig.
Dom som håller mig vaken vissa nätter för att jag vill så mycket men inte vet hur vi ska nå dit, och dom som lärt mig så otroligt mycket om livet...
För mig är det inte bara bilder som kommer som jag tittar på, det är obeskrivlig lycka.
Att dessutom få dela det med min bästa vän som ibland känner mig bättre än jag känner mig själv det gör det hela ännu större,tänk att vi får göra det här tillsammans,hur många vänner får det?
Anna! Jag tror att dessa stunder i din famn eller när du tar barnen i handen och de får känna närhet till dig en stund visst påverkar dem minst lika mycket även om de kanske inte minns eller kan sätta ord på det. Alla barn borde ha rätt till att få vara nära!!
