Den där "nypaiarmenkänslan" får man ganska ofta... Ibland för att folk är så dumma så man knappt tror att det är sant, men mer ofta för att det händer saker hela tiden som tar oss framåt i vårt arbete med Eddie och barnen på Bristol. Människor som tar av sin egen tid för att se till att ge oss det som vi behöver. Det handlar inte alltid om pengar ner till Uganda, ibland handlar det också om att göra vårt arbete här möjligt.

 

 

Dom privata pengarna vi lägger tickar snabbt iväg när vi behöver göra saker...därför är det skönt när nån säger att det här vill vi ge till er! Det senaste i raden är visitkort som vi håller på att få hjälp med. Kanske en liten sak för vissa, men för oss är det stort! Vi slipper den kostnaden och vi kan lägga både det och vår energi på barnen istället samtidigt som det hjälper oss att synas.Och så är det med allt vi får hjälp med, det gör att vi kan slappna av lite helt enkelt...

 

 

Hela tiden rör det på sig i sakta mak och det känns otroligt häftigt att få vara med om det här. Vi hade med lätthet kunnat ha en halvtidstjänst en av oss för att få allt att gå runt. Nu tillkommer ju den tiden efter det vanliga livet och det gör att vi ibland halkar efter med saker vi "borde" ha gjort. Man kommer alltid ifatt men ibland tar det lite för lång tid för att det ska kännas helt bra, men det är såhär det ser ut för oss.

 

 

När jag nångång känner -Satan, nu är det för mycket! Då tänker jag i nästa sekund på Eddie, och inser att det vi har att göra här är ingenting mot vad han tampas med varje dag...

 

 

                                                                                 Anna