Det är konstigt det där någon hamnar i hjärtat på en...Man reagerar på så oväntade sätt när något händer då.

Sam´s mormor är sjuk och det var tvunget att ta henne till doktorn.

Sams enda alternativ är Mulago Hospital som ligger inne i Kampala.Mulago tar emot alla men problemet är att man oftast hinner dö där innan man har fått hjälp.... Man kan bli liggande i dagar innan nån har tid att göra nåt. Sam var där med sin farbror för en tid sedan och på 1 timme bar dom ut 10 döda människor bara från det rummet som dom befann sig i...

Så Mulago skrämmer mig nåt alldeles!

Att ta mormor Nakawesi den ändå ganska långa vägen från hennes by in till stan skulle antagligen inte vara en fördel för henne så det fick bli en lokal klinik i byn istället... Visserligen för en liten summa pengar men hjälp med en gång och ingen restid...Och dom 280 kronorna det kostade mig kunde jag avvara. 

Nakawesi är hemma nu igen,hon mår väl inte helt bra men hon är bättre.Det känns skönt!

Men... när sånt här händer så kommer tankarna direkt och jag blir lite förbannad på Sams mamma.

Hur kan hon bara lämna dem på det här viset och lämna allt ansvar till Sam?

Han är idag mer än mogen att ta det ansvaret men ändå. Han har sin lillasyster och han har sin mormor att se till och det finns ingen annan som gör det. Vad händer när hans mormor dör? Då har han ensam ansvar för sin syster för att deras mamma valde att lämna dem och flytta till Sudan....

Sam vet inte ens om hon har en ny familj, men han tror det, för dom brukar göra så säger han.

Hon svarar inte på det enda numret som han har till henne så han vet egentligen ingenting. Den senaste gången hon kom tillbaka till Uganda kontaktade hon inte ens Sam utan valde att bara träffa lillasystern, och det är väl ett par år sedan nu....

Normalt så tänker inte jag på henne överhuvudtaget, för jag har aldrig träffat henne och jag känner henne inte alls. Men när nåt händer som drabbar Sam då blir jag förbannad.

För har man så fina barn som hon har då borde man faktiskt vilja vara med dom alltid och hela tiden och inte bara lämna dem som om de inte vore värda ett endaste dugg...

                                                                                   Anna