Utan att han har en aning om att jag idag längtar ner till Uganda så jag håller på att bli tokig så kommer det kort från Sam. Brassbandsövning på Bristol och mitt hjärta lättar på en sekund. Bara att få se dem lättar mitt sinne.

Det får mig inte att längta mindre,snarare tvärtom,men det stärker mig att se dem.

 

 

Det är deras vardag man vill vara med i numera. Att bli mottagen med pompa och ståt och vara en del av festligheter, det är väl fint, men det är inte det deras liv handlar om, och det är inte det jag vill se längre.

Jag vill se just precis det här som faktiskt pågår just nu på Bristol när kl är 17.51 i Uganda, Tisdagen den 18 juni 2014.....Och jag kan säga att inom mig hör jag dem precis lika tydligt som om jag vore där.

 

 

                                                                              Anna