1 vecka kvar sen är jag där,i mitt hjärtas land,Uganda.

Så svårt att förstå men ändå så självklart.

Jag känner ingen oro över att resa ensam. Fastän så många undrar hur jag vågar, eller om det verkligen inte är jättetråkigt att vara ensam.Jag är okej med att vara med mig själv.

Jag behöver det ibland och mina ensamresor är bra tillfällen för det. Jag är inte ensam i den bemärkelsen men jag är utan mitt språk och jag är hänvisad till mig själv i mina omedelbara beslut. Men det växer man av.

Iallafall så gör jag det. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan.

Jag känner mig mer lugn och trygg med Jennie vid min sida, det kan jag lätt erkänna, men det betyder inte att jag inte klarar mig själv ändå. Hur nära vi än står varandra så är vi inte samma person.

Inte här hemma och inte i Uganda.

Jag vet att mina 2 veckor kommer att gå fort och innan jag vet ordet av så är jag hemma igen full av nya erfarenheter och full av driv att fortsätta kämpa för våra älskade ungar.

 

                                                                                   Anna