När vi är i Uganda så äter vi väldigt dåligt under dagarna.Vi har oftast bara med oss lite kex och vatten och kanske  lite godis när man behöver fylla på energierna. Det finns ingenstans man kan gå och äta i Nabweru och skolans mat är inte superlockande, och dessutom vill vi att barnen ska få all den mat som finns.

 

 

Dom senaste resorna har vi dock ätit en hel del äpplen. Goda gröna saker som vi kan köpa i supermarketen precis bredvid vårt hotell. Nu när jag vare nere i oktober så köpte jag med äpplen varje dag och tanken var att dom var mina.

Men en bland dom första dagarna när jag kände att jag borde äta nåt och skulle gå undan för att äta det där äpplet så satt jag på verandan med några barn....Jag ville inte gå och förstöra stunden.

Sam som redan sett och förstått att  jag var trött kom med mitt vatten och med ett äpple och sa att du måste äta och jag tog tacksamt emot det.

 

 

Vet ni hur många ett äpple kan räcka till?  Många. Tänk att ett äpple kan skapa samhörighet...

Jag åt såklart inte det där äpplet själv.Inte den dagen och inte nån av de efterföljande dagarna heller.Vi delade det.

Jag bet av bitar och gav till de barnen som satt med mig och jag kommer att bära med mig dom här små äppelstunderna länge för dom skedde var dag efter den här dagen.

En klapp på kinden och ett viskande litet Thank you Anna eller ett I don´t need more give it to him, he didnt get any... när  man sträckte fram ytterligare en bit till ett barn.

Det är stunder att minnas det när man behöver bli lite varm i hjärtat.

 

 

                                                                              Anna