Jag minns så glasklart den dagen då vi bestämde att vi skulle börja blogga.

Jag var oehört optimistisk och såg inga hinder eller svårigheter i det överhuvudtaget.

Skriva lite då och då om nåt vi gillar att göra kan ju inte vara så svårt var min tanke och folk måste ju gilla att läsa om barn som lider?

Inte en enda gång slog det mig att det är ett stort arbete bakom en blogg.

Jag förstod inte att det krävs mycket av den som skriver,både av dennes tid men också som människa.

Idag vet jag det.

Att skriva om det livet som våra barn på Bristol har fötts in i har varit allt annat än lätt.

Hur det är för Jennie när hon skriver kan jag inte svara på, men när jag skriver får jag gång på gång gå igenom vad jag känner. Jag måste tänka på det för annars kan jag inte skriva alls. Jag har varit tvungen att minnas mina känslor när jag har valt ut bilder som ska användas och dom känslorna är inte alltid lyckliga.

Många tårar har trillat under tiden då jag skrivit för att jag många gånger har känt en enorm maktlöshet inför det vi möter. Jag har varit, och jag är fortfarande rädd att vi ska misslyckas att förmedla det som händer på ett bra sätt. För misslyckas det så står vi ensamma kvar,och då har vi också lämnat 450 barn till sitt öde.

Klart är att dom allra flesta inte alls tycker om att läsa om barn som har det svårt.

Det är för långt borta ifrån våran verklighet och vi har inget att relatera till.

Kanske att man berörs för stunden, men sen är det lättare att glömma bort det än att agera.

Men trots det så är jag glad att vi började blogga.Vi har fått många med oss på den här vägen och jag får skriva och på så sätt bearbeta allt vi möter i vårt arbete för Bristols barn.