Jag är ganska tom nu, och jag kan inte samla mig.

Jag vet att det blir såhär inför en resa och nu är det här med full kraft.

Istället för att koncentrera mig på att skriva så drar mina blickar ut genom fönstret där jag sitter.Jag slås av hur vackert vi bor,fastän jag egentligen bara ser åkrar,och några vindkraftverk,men det är ändå vackert.

Kanske för att jag samtidigt vet att de jag älskar finns här också.

 

 

Tanken slår mig som alltid..

Vad är jag för en mamma egentligen som lämnar mina barn för att åka till andras?

Jag vet att jag inte har nåt alternativ för mitt driv är för starkt. Jag vet också att jag kommer hem till dem igen.

Men jag brottas med tanken ändå för jag vet att andra människor tycker att det är konstigt att jag väljer att göra det,och då blir det att negativa tankar far igenom mitt huvud också ibland.

 

 

Det är först på plats i Uganda som jag kan lägga de tankarna åt sidan igen.Då när jag kommer ut till Bristol och möter barnens jubel och uppsträckta armar.När jag hör mitt namn ropas över skolgården, och en hand smygs upp i min. När en av våra ungdomar säger -You came back as you promised! 

Då vet jag att mina egna 3 barn klarar sig utan mig ett par veckor, och jag tror tillochmed att det är okej för dem att dela med sig litegrann av sin mamma...

 

 

                                                                                         Anna