Vi är inga föreläsare jag och Jennie. Vi har inte det som krävs för att ens kalla oss för det.

Men vad vi har är ett engagemang, och är det någon som ber oss att komma och berätta om det så gör vi jättegärna det, men vi gör det på det enda sättet vi kan,nämligen från hjärtat.

Kanske är det just därför  man dom här dagarna är extra rädd att misslyckas att förmedla den känslan vi har för barnen på Bristol.

När man jobbar för sig själv så är det inte hela världen att inte göra bra ifrån sig alltid och hela tiden.

Man får nya chanser, men när man jobbar för någon annan så känns det som att varje chans är den sista.

Det är kanske inte det egentligen men när man står där och gör något som man i själva verket är livrädd för så är det svårt att få andra tankar i huvudet än just dom här.

Hade vi kunnat så hade vi mer än gärna fortfarande jobbat i det tysta för barnens bästa, men som Jennie läste nånstans

"När hjärtat är fullt så tar munnen vid"  det är ord som stämmer in på oss nu... vi måste låta det spridas för att kunna göra det vi vill.

Det får svida i magen och rusa i huvudet, för nånstans är det ändå värt det, om vi så bara kan få en enda människa till att tycka att Bristols barn är värda att kämpas för...