Hon kanske ska med....
Det här blir min tredje resa till Uganda utan Jennie. Kalla mig knäpp men nånstans så tar jag inte det riktigt till mig innan i sista stund att hon inte ska med.
Jag gjorde det 2012,jag gjorde det i oktober förra året och jag gör likadant nu...
Jag tänker hela tiden att hon kanske ska med...Hon kanske hittar en lösning, så står hon där och säger:
Hej! Jag åker med!
Nu med 11 dagar kvar så vet jag ju att det inte finns nån lösning och jag vet att det inte kommer att hända och då känns det lite konstigt,och ganska ledsamt.Som att jag sviker henne genom att åka själv,fastän valet är helt och fullt hennes eget att stanna hemma.
Det är konstigt det där....Vilka beslut man än tar så gnager det nån liten tanke någonstans av svek eller misslyckande,mot sig själv eller mot någon annan. Är det typiskt kvinnligt kanske?
Anna
Jennie kommer ju att vara med dig i tanken varje dag det är jag ganska säker på, och nästa gång reser ni tillsammans igen. Hoppas att det blev en rejäl slant av alla armband som blivit sålda, så en massa behövliga och viktiga saker kan köpas för pengarna.
Kram Kram
Jag tror att det där som skaver beror på kärlek Anna. Kärlek till Jennie och kärlek till dem ni älskar i Uganda. Att du känner som du gör är ju för att du bryr dig och tycker om. Och Jennie kommer vara med dig i hjärta och tanke.
Ha en bra resa och ta hand om dig!
Kram Lotta
Det var jag som glömde skriva i mina uppgifter ovan. ;)
Kram igen
