En sak som alltid slår mig när jag kommer till Uganda och även till Bristol är att där är aldrig någonsin tyst.

Det är nästan svårt när man kommer hem sen för man har vant sig vid alla ljud.

 

När man är i stan och på hotellet så hör man alltid bilar,slammer från hotellköket,människor som tjoar och bodabodas som drar iväg. Ute på skolan är det alltid barnens röster som hörs eller nån som spelar på en rasslig mobil eller brassbandet som övar, det är alltid ett sorl.

 

När man sitter med under lektioner så kan jag för mitt liv inte förstå att nån kan lära sig nåt överhuvudtaget.

Det är ju så glest mellan brädorna så allt hörs ju emellan!

När jag frågade en kille som heter Joshua om det inte var svårt att koncentrera sig på läraren med så mycket ljud så sa han bara att det har alltid varit så, och man lär sig att höra den man ska lyssna på. 

Även när barnen övar till brassbandet så står dom ibland i klassrummen med trummor i den ena rummet och trumpeter i det andra och för mig går allt ihop i en enda röra, medans dom ser ut att inte beröras av det alls...

 

Just nu längtar jag efter alla ljuden nåt evinnerligt, men jag vet att också att tystnaden är något jag uppskattar när jag kommer hem igen....

 

Som alltid när det rustas för resa så trappas allting upp ju närmre avfärd vi kommer och igår pratade jag med Eddie en lång stund på morgonen. Mycket blev sagt men han avslutade vårt samtal med orden:

 

 

Hur vackra är inte de orden?

 

 

                                                          

                                                                              Anna