Med bara några få dagar kvar till avresa så spinner hjärnan på högvarv som alltid.

Rädd att se besvikelse i ögonen på dem som inte förstått att inte Jennie kommer att vara med,rädd att inte själv räcka till för dom som behöver, rädd att alltför många av våra välkända ansikten ska saknas.

 

 

Samtidigt som jag är så lycklig över att jag kommer att få se Treccy,Sam´s lillasyster på plats för första gången på Bristol.Jag längtar efter att få se Eddies lilla flicka som säkert växt massvis sedan jag såg henne för ett halvår sedan.Och jag längtar efter att få se en nyrenoverad Bristol Academy.

Men mest av allt längtar jag efter den dagen då lugnet lagt sig och jag alldeles lugnt och stilla bara kan vara en i mängden på skolgården...när barnen inte längre skriker så fort dom ser en utan att man blivit ett naturligt inslag för dem.

Dom dagarna är dom allra bästa...