Fastän vi vet det,så gör det ändå lika ont. Barnen i Uganda har vi på lånad tid. Dom är inte våra och dom är inte Eddies,vi har bara haft turen att få ha dem i vår närhet ett litet tag.

Vi vet att dom kan dö i de enklaste av sjukdomar och vi vet att deras föräldrar kan ta beslut för dem som ödelägger hela deras framtid.

Nu hände det igen och jag kan ärligt säga att jag har svårt att hantera det.

2010 när vi var i Uganda så skulle vi dra igång vår familjeverksamhet. Med oss på resan hade vi min son Hampus. Att vi skulle bli familjevänner var ju en självklarhet och jag ville att Hampus skulle välja det barnet. Han valde mellan 2 pojkar men efter ett par dagar stod det klart för honom att vi skulle välja Kalema.

En alldeles nyinkommen pojke,utan vänner och brännskadad på bröstet så blev han våran.

Kalema har vuxit med åren och vi har kunnat följa honom. Elias,min yngste son, fick också han chansen att träffa honom då han var med nere förra året.

Men nu var det alltså dags.. Kalema åkte hem på jullov strax innan jul och har sen inte kommit tillbaka...

Jag har väntat på att få höra orden att nu är han är!

Men dom har inte kommit, och den där lilla oron i magen har växt sig starkare. Igår pratade jag med Eddie och han ringde till Kalemas hem och fick svaret att vi behåller honom hemma...Och i samma stund som dom tog det beslutet för Kalema så ödelade de mest troligt hans framtid också.

Han kommer inte att gå i nån annan skola heller, utan 13-14 år gammal så ska han vara färdig för livet.

Vem är det? Kalema är det inte,sanna mina ord.

Det gör ont att veta att den lille killen som bara för några månader sedan viskade att han var så glad att se mig igen, och stolthetet i hans ögon när han visste att han faktiskt var nåt extra för mig inte längre ska vara där när vi kommer.

Det kommer inte att spela nån roll hur mycket mina ögon söker efter honom på Bristols skolgård för jag kommer inte att hitta honom, inte nu och inte sen heller.

Jag vet att det är vardag, men det är deras vardag, det är inte min och jag kommer aldrig att vänja mig vid den.