Man glömmer ibland att vi har trasiga barn...
Ibland glömmer man att det är trasiga barn vi har att göra med. Inte alla, men väldigt många utav dem.
Vi lever på ett så långt avstånd ifrån dem att vi ibland nästan lyckas glömma att det är en hel del oälskade och bortlämnade barn som vi faktiskt har med oss.
Mitt i allt arbete med att bygga en fin skola till dem att gå i så är dom ändå precis samma barn på insidan.
Trasiga och väldigt ensamma.
Man känner sig så otroligt maktlös när vi inte är där hos dem.... Ingen tar tag i problemen med barnen utan dom fångas upp när det redan är försent,istället för att någon lyssnade på dem medans tid var.
Det här är inte specifikt för barnen på Bristol utan det är likt för varenda unge i Uganda,kanske i hela Afrika,jag vet inte.
Tiden att åka ner känns mer än rätt,inte för att det kommer att göra så stor skillnad för dem kanske,men jag känner på mig att det kommer att göra det för mig.Vi har mycket att lära.
Hemskt att det ska vara så :/
Åh så fint, du har verkligen mitt dröm jobb! Så fint att kunna hjälpa de, iallafall lite. Om bara världen inte var så orättvis.. :(
Ursch <3 Ni gör ett fantastiskt jobb.
Maktlösheten.....som berör ända in i själen och förvandlas till drivkraften att få vara med och hjälpa till, att få stötta dig o Jennie i ert värdefulla arbete . Tillsammans ska vi göra skillnad. Kram till er båda.
Var länge sen jag var inne och läste nu. Härligt att du är på väg ned igen även om det är tungt med barnen som är trasiga. Men jag tror att era varma hjärtan gör stora positiva avtramp i dessa barns hjärtan med allt ni gör. Att det faktiskt finns någon som bryr sig även om ni är långt bort oftast.
