Sista dagen är allid lite känslomässigt laddad innan man åker.Inte för andra i min omgivning,men för mig.

Därför är det skönt att nu vara på väg.

Jag vet inte riktigt hur bloggen kommer att se ut under tiden jag är borta, men jag hoppas på nästintill daglig uppdatering, hemifrån eller direkt ifrån Uganda. Jennies största passion i livet är inte att skriva och jag vet inte hur uppkopplingen funkar för mig så det får bli som det blir helt enkelt!

Min mamma är som alltid den som lämnade mig på flygplatsen.Jag vet hur det känns i hjärtat på mig att lämna mina barn,undra om det känns detsamma i hennes fastän jag är vuxen? Jag vet iallafall att för mig är det tryggt att det är hennes ansikte som jag ser när jag åker. Lika skönt som jag tycker det är när min dotter Linnéa är där för att hämta mig när jag kommer hem igen.

Jag ger mig av med vetskapen om att det är lite svårt att landa i tillvaron när jag är tillbaka.

Men jag vet också att jag vill göra det här fastän det är så. För mig är det värt det och jag kommer aldrig att ångra beslutet vi tog att iallafall försöka göra skillnad för någon i världen.

                                                                                  Anna

Ps...Linnéa....ha en bra kväll på jobbet och innan du vet ordet av är jag hemma igen hos dig och dina bröder.

Jag älskar er mer än det finns stjärnor på himlen. // Mamma