Vi kan jobba vid sidan av dem....

 

 

Tänk ändå vilka otroliga skillnader vi föds in i?

Någon föds med silversked i munnen och behöver från dag 1 aldrig någonsin oroa sig för sin överlevnad.Det är inte säkert att just den människan blir lycklig, för det är pengar ingen garanti för, men oron att inte klara sig behöver aldrig finnas där. Andra föds av en 12 åring som blivit våldtagen, eller som barn nummer 11 i en skara som gör att mamman inte längre klarar av det och lämnar barnet nånstans i hopp om att någon kanske ska hitta det och ta sig an det barnet, som hon mest troligt älskar men ändå inte är kapabel att ta hand om.

 

 

Oavsett vilken anledningen än må vara till att man inte tar hand om sitt barn så är det ändå lika fruktansvärt.

Tänk att inte få närhet,att inte få höra att någon tycker om just dig. Tänk att vara 5 år och inte veta var man ska sova på natten och med vem,eller att inte veta hur det känns att få vara mätt.Tänk att få leta efter sin mat i soptunnor och veta att ingen i hela världen bryr sig om det. Vi kan inte ens förstå..

 

 

På riktigt tror jag inte att jag hade klarat av att se allt det där hela tiden då vi reser. Det låter hårt när man säger så men jag tror inte jag hade kunnat hantera det.

På nåt vis lever vi i en skyddad värld även då vi är i Uganda för våran tid tillbringas innanför grindarna på Bristol. Det är ändå greppbart det vi ser där. Det går att förändra även om det är en otroligt lång väg.Och vi kan inte klara dem alla, men vi kan klara några.

Vi kan ge dem en strimma av hopp om att deras framtid kan vara ljus om dom jobbar för det.Vi kan inte göra jobbet åt dem vi kan göra det vid sidan av dem. Vi kan hoppas att när dom ligger där i mörkret kan plocka fram minnena av våra möten och att dom med hjälp av dem kan orka att jobba för sin framtid.

Alla kommer inte att klara det, men jag önskar så evinnerligt att någon gör det....

 

 

                                                                                    Anna

 

Hej Anna!
Så fint du skriver om ngt som är så svårt att ta in och att acceptera. Att det överhuvudtaget ska behöva finnas barn som inte har det som ens egna. Som inte har gjort ngt för att förtjäna sina tuffa levnadsöden. Jag hoppas att alla barnen kan få känna att deras liv kan bli ett bra liv, även om det börjat orättvist. Naivt, jag vet. Men slutar man hoppas, tro och kämpa, ja vad finns kvar då!
Visst åker du väl snart? Får du tillfälle att prata med min familjs fadderbarn under vistelsen, så hälsa honom gärna att vi tänker på honom ofta och att vi hoppas att han har det bra!
Kram på dig Anna! /Anna