Den här bloggen är inte min. Den har aldrig varit bara min, men det är jag som skriver i den mestadels, det är också anledningen till att det oftast är mina tankar som kommer fram här,för hur ska jag kunna veta vad Jennie känner?

Jag är inte hon.

Idag snurrar mina tankar mer än vanligt och jag vet inte varför, men ibland är det så...

Något som man däremot vet är att allt har ett slut.Oavsett vad så tar det alltid slut förr eller senare.

Jag tänker ofta på hur mitt liv kommer se ut när inte längre Bristol kommer finnas i  det. Om jag själv väljer att lämna är det ju en sak för då har valet varit mitt och jag har tagit beslutet av en eller annan anledning.

Men om något annat händer som gör att vi inte längre kan göra det här så undrar jag hur man tar sig vidare? Det här är inte ett jobb som vilket som helst. Det handlar om människor och det handlar om människor som man faktiskt har kommit att älska. Svårt för andra att förstå, men en del av dem kunde lika väl ha varit mina egna.

När dom bruna små ögonen tittar på en och det kommer ett I love you Anna, så har dom inte en aning om vad dom startar inuti en. Dom vet inte att jag också älskar dem från månen och tillbaka och att nästan all vår vakna tid går åt till att försöka ge dem ett bra liv. Efter mina 3 egna barn så finns det ingenting som ger mig mer än mötena med människorna i Uganda och det finns ingenting som fått mig att känna en sådan stark beslutsamhet att lyckas.

Jag drömmer om att få vistas hos dem under en längre tid för att på riktigt få vara en del av dem och inte bara en rolig människa som dyker upp då och då. Men mitt liv ser inte ut så och det kommer mest troligt aldrig att vara möjligt för mig att få göra det, men ingen kan ta ifrån mig mina drömmar, dem får jag ha.

Jag slås av hur mycket jag har förändrats på insidan och jag vet att det aldrig kommer att bli detsamma igen oavsett vad. Jag har sett och jag har känt för mycket för att bara kunna lägga allt det åt sidan och låtsas som ingenting har hänt.

För nånting har hänt. Redan första gången jag satte min fot i Uganda så visste jag att mitt liv aldrig skulle bli vad det varit...

                                                                                    Anna