När orden kommer att ett av våra små barn drabbats av en svår malaria så landar man i verkligheten med en duns och huvudet börjar snurra mer än lovligt snabbt... Han är hemma på lov men Eddie har fått rycka in för mamman saknar pengar till att ta honom till en klinik. Eddie gör det utan att blinka ,trots att det också för honom innebär en stor kostnad.

Pojken tas till en klinik och får medicin men tas sedan med hem igen för att hålla kostnaden nere.

Eddie besöker honom varje dag för att se att det inte blir värre...

Älskade lilla unge. Livet kan sluta tvärt för att man saknar pengar. 

Det känns otroligt orättvist,och då vi saknar pengar i projektet för alla som blir sjuka så väljer vi att att skjuta till  egna pengar emellanåt.Ibland gör Jennie det och ibland gör jag det.

Den här gången klappar mitt hjärta extra hårt och jag vet att jag inte får ro innan jag vet att jag gjort allt jag kan... Tacksamheten låter inte vänta på sig och det kommer ord från mamman till pojken via Eddie och jag vet att jag tog rätt beslut. Jag får foton skickade till mig och jag ser en medtagen pojke utan den glimten han brukar ha i sina ögon,och jag känner inte igen honom...Han är på riktigt mager och malarian har tagit honom hårt.

Och utan att jag är särskilt troende så vet jag att när jag beger mig till kyrkan för en konfirmation om en liten stund då kommer ändå mina böner och alla mina tankar att vara hos just honom, det får bara inte sluta såhär....

 

                                                                                    Anna