Det är konstigt det där... Vi har vetat att vi skulle åka tillbaka till Uganda nu i höst, men när man väl står där med biljetten i handen så blir drivet helt annorlunda! Det känns så mycket mer verkligt och hjärnan drar igång på ett annat sätt. Nu kan jag ju i ärlighetens namn säga att hjärnan sällan vilar från Uganda, men det blir andra tankar än när man bara jobbar hemifrån.

 

Jag längtar så jag nästan går sönder ibland och jag kan bara tänka mig hur mycket Jennie måste längta!

Hon kommer att ha 1 1/2 år mellan sina resor så det kommer att bli kära återseenden kan jag lova. Jag har ju haft turen att kunna ta mig ner ett par gånger emellan vi senast var där tillsammans, men längtan är inte mindre för det...

 

 

Vi har förstagångsbesökare med oss den här gången i Eivor,Ludvig och min mamma. Det ska bli jätteroligt att få visa dem var vi håller hus och se höra hur dom upplever det vi får vara med om....

Min mamma (som dessutom numera tydligen läser bloggen!) tror jag mest vill resa med ner för att förstå på riktigt vad det är som jag fastnat så totalt i, och det känns otroligt skönt att jag äntligen ska få visa henne det.

Jennies Felicia var ju med oss förra året så det kommer att bli återseenden för henne också och barnen kommer att känna igen hennne och vara överlyckliga att hon kommer tillbaka!

Min dotter Linnéa har vart nere, men det var på den allra första resan så allting är så mycket mer annorlunda nu.

Vi jobbade inte för Bristol då som vi gör nu, och Linnéa är idag inte bara min dotter utan också en av mina bästa vänner så det ska bli otroligt roligt och väldigt skönt att få ha henne vid min sida.

 

 

När man reser en grupp blir upplägget väldigt annorlunda än när man reser själv. Den största skillnaden innan man åker är såklart arbetet med väskorna som vi får möjlighet att ta med oss. 14 väskor den här gången som vi kan fylla med saker dom behöver! Vilken lycka! 322 kg saker är som ljuv musik i våra öron! Men det packar inte sig själv och arbetet med att sortera ut kläder vi fått skänkta har redan börjat här hemma hos mig.

Allting funkar inte att ta med dit så allt måste noga gås igenom, och jag är helt plötsligt glad att vi har gott om tid på oss....  Den största skillnaden att resa många är såklart för dem på Bristol. Fler famnar att somna i, fler att klättra på, fler öron att lyssna och fler ögon att se. Det är jättebra!

Mindre bara är att vi påverkar undervisningen ganska mycket...men en vecka är inte hela världen tyckte Eddie!

Och det är ju sant.... Vad är en veckas bortfall av undervisning när man kanske kan få minnen för livet?

Man får lätt det när man är hos barnen på Bristol, både dom och vi som har turen att få komma till dem.