Drömmen blev så oändligt mycket större...
Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär,jag trodde inte att jag skulle få så här mycket hjälp...Jag kan inte förstå det.
Orden är Eddies och är en del av all de otaliga mängder av samtal som vi haft under de senaste 1 1/2 åren.
Fastän jag vet hur oändligt tacksam han är så är det ändå skönt att höra han säga det. Och jag kan sanningsenligt svara honom att inte heller vi trodde att vi skulle nå hit.
Efter år av tungrodda beslut och långsamma beslutsfattningar så flyter allt nu på ett helt annat sätt och fastän vi aldrig haft så mycket att göra som vi har nu så är det ändå lättare när man jobbar tillsammans och man tänker likt.
Jag och Jennie här hemma och Eddie i Uganda.Vi har blivit en sammansvetsad trio med Bristols barn i fokus.
Ensam är han därnere...Det finns inte många han kan lita på till 110%. Alla ser till sitt eget bästa och alla vet att Eddie numera har oss som stöttar upp när det behövs.Vi vet att det inte bara är en fördel för honom att ha oss, men han hävdar att det goda överväger tusenfallt och det andra kan han hantera.
Vi får tro på hans ord när han säger det.
Tillsammans kan man komma hur långt som helst även om ensam är stark ibland.
SV:
Tack så mycket och tack för din nominering! Jag kommer skicka lite frågor till dig i början av nästa vecka för att inlägget om din nominering ska bli så bra som möjligt.
Vänta nu lite! Är Eddie helt själv som vuxen och ansvarig på Brisyol Academy? Eller har jag fått det om bakfoten nu?
Det kan jag tänka mig. Är ju skönt att han har lärare och så. Men det är så mycket jobb. Jag beundrar honom värkligen :)