Jag minns inte henne....inte ens om jag ser henne på ett foto. Men hon minns mig och hon minns min son Hampus.

Vi träffade henne alltså 2010. Hon skriver till mig på Facebook och jag kan inte ens med att erkänna för henne att jag faktiskt inte minns...Ibland skriver hon flera dagar i veckan  och ibland går det veckor i mellan. Jag glömmer henne mellan varven. Det låter elakt men jag kan inte hjälpa det för jag minns inte henne.

 

 

När hon skriver till mig nu att hon har blivit våldtagen av sin farbror och att alla har övergivit henne och att hon numera bor på gatan så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara... och jag vet sannerligen inte vad jag ska göra åt det... Självklart är jag ledsen för hennes skull, men det hjälper inte henne ett dugg. Min nästa tanke är tyvärr

-Undra om det verkligen har hänt? eller om hon säger det för att hon vet att jag har pengar och kan ge henne det om jag vill.... Tyvärr också det fullt möjligt,men jag vet inte.

Jag vet att det svider till i mitt hjärta av hennes öde men också av mina egna negativa tankar och jag vet att hade hon varit ett av Bristols barn så hade jag agerat på ett helt annat sätt än vad jag väljer att göra nu.

 

 

Några kloka ord från Eddie i frågan får mig att för stunden förstå att vi gör tillräckligt och att vi måste vara nöjda med det....Vet vi inte vilka det är så kan vi inte hjälpa dem.Verkligheten ser ut såhär för många.

Innerst inne hade jag just det svaret själv men det stärker mig ändå att höra det från Eddie också. 

Dom som vi har nära oss i Uganda vet att vi sliter för att överhuvudtaget kunna ta oss dit.

Många många timmar av arbete ligger bakom det och det ligger också uppoffringar bakom det. Men för dom allra flesta så är vi bara vita och väldigt väldigt rika, därför gäller det för oss att inte bara tro på allt som sägs utan också vara vaksamma, hur tråkigt det än är...

 

 

 

                                                                                Anna