Kanske kan jag våga tro...

 

 

 

Det känns så oerhört konstigt...Vi sliter, vi gör faktiskt det....ibland tillochmed ganska illa. Vi offrar saker och vi tar av vår tid för att förändra livet för en grupp av människor långt långt borta. Vi gör inte det här för att nån förväntar sig det av oss utan vi gör det för att vi vill göra det.

 

 

Förstå den känslan när nån säger att hörni...- Jag vill göra det här för er!

Eller -Kan man få hjälpa till med det här? Eller -Buga inte, det är jag som ska tacka för att jag får hjälpa till.

 

 

På riktigt....sätt er in i situationen där ni själva är beredda på att göra nästan vad som helst för att klara något, så kliver det in människor som är beredda att stötta upp med det dom kan på vägen. Dom löser inte situationen men dom hjälper till.

Den känslan är svår att förmedla kan jag säga och det är det som händer för oss nu...

Så sakteliga öppnas ögonen på människor runt omkring oss och vi kan våga tro på att det vi gör faktiskt kan funka.

Samtidigt som det skrämmer nåt alldeles vansinnigt att vi inte ska ha växt i den rollen som vi numera axlar.

Det är svårt att tro på sig själv och känna sig nöjd och trygg i det. I alla fall tycker jag det.

Nånstans vet jag att vi har gjort det här bra nog, men jag vet också att allt kan vara slut imorgon.

 

 

Men just nu njuter jag mest...för jag tror inte vi har sett slutet på Bristols historia än på länge....

 

 

 

                             

                                                                                   Anna

 

 

 

Det ni gör väger mer än guld och det är så vi alla borde tänka och göra. Vi pratar så mycket om vänlighet och att ställa upp för andra. Men själva praktiken utav det lever inte lika många upp till.
Tack för att ni inspirerar oss andra att göra mer än att tänka tanken!