Vi är inne på veckan för vår loppis! Idén som vi tyckte var så sprudlande bra för flera månader sedan, tycker vi fortfarande är sprudlande bra men det kryper också sakta på lite jobbiga känslor i magen!

-Tänk om vi inte har tillräckligt med grejer? Eller ännu värre  -Tänk om ingen kommer!

-Tänk om folk kommer men ingen köper nåt så vi inte får in en endaste krona till våra barn?

Ni hör ju...! Helst vill man bara att det ska vara söndag kväll nu och att allt ska vara över.

Att jobba för sig själv och misslyckas är okej för det drabbar bara en själv.

Att jobba för 450 barn och misslyckas känns mindre okej kan jag säga.

Nåväl! Vi tar inte ut några ledsamheter i förskott, det är bara dumt, det kan ju faktiskt vara så att vi lyckas bra!

Skyltar ska skrivas och sättas upp,prylar ska sorteras och prismärkas,bilder ska ordnas och fika ska bakas men först ska vi jobba.... Det är tur att vi har människor omkring oss som stöttar upp och som vill Bristols väl precis lika mycket som vi vill.