På denna resan så hade vi två stycken otroligt fina mottagande på skolan. Anledningen till att det blev två var att det var fler svenskar än vi på plats i Kampala denna vecka.
Annas mamma Christina har en väninna som heter Mia och tillsammans med hennes man Lars-Göran och deras resesällskap på ytterligare fyra personer så hade dom åkt runt i Uganda veckan före vi kom ner för att möta det rika djurliv som finns där och som avslutning på sin resa så ville dom gärna följa med oss ut till skolan. Mia och hennes dotter Sara har ju dessutom varsin familjevänn på skolan som Mia äntligen skulle få träffa.
Dom bodde på samma hotell som oss och med en liten förväntan och spänning i luften denna lite regniga dag så trängde vi alla ihop oss i skolbussen och satte av mot skolan. Denna gång så körde vi inte samma väg ut till skolan utan det valdes en annan väg och ett annat ställe att kliva av bussen.
När vi klev av så mötte brassbandet oss och jag hoppades så att våra vänner skulle få känna den samma känsla som fyller oss varje gång brassbandet börjar spela. Brassbandet tog täten och vi följde efter med barnen vid vår sida. Vi gick några kilometer genom byn med barnen i våra händer. Samma sak händer varje gång musiken från brassbandet fyller luften, alla går ut ur sina hus och hyddor för att se vad som händer och glädjas med dans till musiken
När vi alla kom fram till skolan så fortsatte brassbandet spela och varje gång så fylls mitt hjärta av glädje och beundran över barnen och ungdomarna hur dom kan spela så otroligt vackert och helt på gehör.
Den svenska nationalsången framfördes både med musik och svenska ord och då var där inte många ögon som var torra på oss svenskar....
Älskar man fotboll och musik så kan man ju få med både två på samma kort.....
Efter välkomstcermonin så var det dax för fotbollsmatch! Detta hade dom väntat på väldigt länge. Fotboll är stort och det är det som både killarna och tjejerna på skolan älskar att göra. Ludvig hade från sitt lag IF Böljan i Falkenberg fått med sig deras matchställ och dom blev superfina och dom kände lagandan växa fram.
Vi tog oss upp till fotbollsplanen som låg en bit upp i byn och innan matchen kunde starta så gick vi och tog i hand med alla spelare och önskade dom lycka till. Så skulle det vara och vi hängde givetvis på!
Vill man inte spela fotboll så kan man vara åskådare.....
Joshua visar gärna sitt fina matchställ och sina nya fina fotbollsskor
Eddie övervakade så att allt gick rätt till. Fotboll var inte hans grej berättade han men han var så glad över kläderna och skorna och över att dom nu kan spela mot andra skolor och att dom också kände sig som ett lag när dom var likt klädda. Dom röda tröjorna hade Mia med sig från sin skånska fotbollsklubb.....
Detta var ännu en superlyckad dag och vi, jag och Anna, var så glada över att visa Mia och hennes gäng vad som gör oss lyckliga i livet och deras leenden, när dom lite senare sa hejdå för att åka hemåt, avslöjade att dom nog var minst lika glada över dagen som vi och barnen var
Jennie
