Det är skönt när nån äntligen förstår...
När man reser med någon som aldrig tidigare varit i Uganda eller som framför allt aldrig varit på Bristol, så är man alltid lite orolig. Lite för att nåt ska hända såklart, men mest orolig att dom inte ska tycka om det dom möter.
Att dom inte ska se det som vi ser...
Den här gången reste vi med 3 helt nya,ja nästan 4, för min dotter Linnéa upplevde inte Bristol särskilt mycket när vi var där 2008. Eivor och Ludvig har jag inte pratat med direkt sen vi kom hem,så deras upplevelser har jag inte riktigt, men jag tror att dom gillade det. Däremot har jag min mamma och min dotters upplevelser och båda två är helt sålda.
Min mamma som trott att hon förstått inser nu att hon inte förstått nånting alls egentligen.
Linnéa, som jag tror varit ganska trött på mitt engagemang för Bristols barn ser nu allt på ett annorlunda vis också hon.
Min mamma hade precis samma upplevelse som jag hade när jag först kom dit. Dom första dagarna ser man bara massa svarta.Alla ser precis likadana ut och man undrar hur man nånsin ska kunna känna igen nån överhuvudtaget.
Men helt plötsligt så är dom inte bara svarta längre,dom är människor och man skulle känna igen dem om dom så stod bland tusentals andra! Det är en märklig känsla...
Jag vet att både mamma och Linnéa vill åka tillbaka igen och det känns ganska skönt att nån i familjen äntligen förstår till viss del vad det är som händer inuti en när man möter människorna på Bristol...
Vad härligt att fler i familjen har samma känsla. Det är en stor omvälvning i era liv och att då få någon mer som förstår måste vara underbart!
Det där med att göra släktträd hos dem verkar inte vara något man gör med ena handen ;)
Sköt om er!!
Kramen
