Att komma hem efter att ha varit i Uganda är inte så enkelt.Det handlar inte om att det inte är skönt att komma hem eller att man inte vill träffa sin familj utan det handlar mer om att sättet vi lever här känns ganska ytligt och jag tycker att vi är gnälliga. Allt det där lägger sig litegrann efter ett tag men man behöver lite tid för att smälta allt. Varje gång jag kommer hem så känner jag precis samma sak och denna gången är inget undantag.

Men det betyder inte att jag är skör eller inte kan prata om det eller gråter så fort nån frågar nåt, men känslan finns där inuti och den måste få vara där tills den väljer att försvinna.

I drygt 2 månader har jag levt ett liv som är så oändligt långt ifrån min verklighet.Jag har utmanat mig själv på alla sätt som går och jag klarade det.Saker som skrämde mig innan gör inte det längre.

Jag har sett barn dö och jag har sett barn leva.Jag har hört mitt namn ropas i en afrikansk by och när jag vänt mig om för att säga hej så har jag mötts av en klunga skitiga ungar med leenden i hela ansiktet och små ivrigt vinkande händer.Jag har ätit min mat tillsammans med möss och jag har vart på latriner med kackerlackor stora som hus.

Jag har varit sjuk i malaria utan att veta vad som egentligen kan hända för att jag inte vågade läsa om det.

Jag har mött våra barn i deras vardag och fått bli en del av den...jag tycker inte att det är så konstigt att man behöver lite tid att hitta tillbaka till sig själv igen....

 

 

                                                                                Anna