Jag fastnar framför bilderna från vår senaste resa fastän klockan är alldeles för mycket....Jag gör ofta det.

Helt plötsligt så känner jag att mina tårar rinner.Jag vet egentligen inte varför men hela jag fylls av en känsla att inte räcka till,att inte vara bra nog.

Jag ser synen av det döda lilla barnet som bärs ut från Mulago inlindat i ett skynke,barn nummer 20 som dog den där dagen på sjukhuset fastän klockan bara var 13... Jag ser mamman som slår sitt barn i bussen flera gånger och medan jag vänder bort mitt huvud så hör jag Sam ha modet att säga till henne att sluta slå.

Jag känner dom små barnen i min famn och hur deras andetag blir långsamma för att dom har somnat där.

Jag känner hur malarian slet i mig och jag kan på nåt konstigt vis känna en tacksamhet att jag fick det,för nu förstår jag vad dom går igenom. Jag ser framför mig hur barnen ska sova i sina sängar ensamma, fastän dom kanske bara egentligen vill krypa upp i famnen på någon som älskar dem och som vill skydda dem från all världens ondska.

Men istället för att vara där och göra nåt,att finnas nära, så är jag så långt borta ifrån dem som jag kan komma.

Jag har ätit fläskfilé och helt plötsligt känns eftersmaken inte alls bra...Jag vet att vi gör allt vad vi kan och jag vet också att vi gör mer än vad många andra gör, men ibland räcker inte det.

Just nu dömer jag mig själv stenhårt,hårdare än vad jag någonsin skulle döma nån annan.Jag undrar i mitt stilla sinne om jag nånsin ska få ro att bara vara Anna igen....Ibland vill jag det,men oftast vill jag det inte.

Men just nu gör det ont att inte räcka till...

                                                                               Anna